Mitt liv som spelare – Del 1

Mitt liv som spelare - Del 1

 

Jag har tänkt att i några avsnitt presentera min spelarkarriär med dess toppar, dalar, uppehåll osv från början till slut så gott det går. Dels för er läsare, ni är några stycken och det glädjer mig, men även för min egen skull. Jag har aldrig riktigt satt mig ner och funderat över varför det blev som det blev och hur det blev så. Jag kommer hela tiden på nya saker som kan ha hjälpt till i vägen mot ett spelmissbruk. Många delar är fortfarande suddigt och allt blir kanske inte kronologiskt rätt. Men jag kan ändå se på min ganska korta, men väl så intensiva, spelarkarriär ungefär som en kurva och jag ska försöka delge den här, både för er och för mig själv.

Jag vill även innan jag börjar passa på att tacka Niklas (enspelberoende.blogspot.com) vars memoarer jag följde flitigt i våras när jag var inne i intensivt spelande. Tyvärr hade jag inte styrka nog att ta mig ur skiten då, men hans blogg har varit inspirerande för mig och jag rekommenderar ett besök där.

De tidiga åren

Jag har alltid haft en drivkraft av att vara bäst. Att få mäta mina krafter med andra. Tävlingsmänniskan i mig har alltid varit oerhört stark oavsett om det har gällt pingismatcher mot min bästa kompis Oscar, engelskaprov i skolan eller familjemästerskap i Monopol. När jag tänker på det tror jag att just min vänskap med Oscar utvecklade en stark tävlingsinstinkt i mig, som jag nog redan hade ärvt av pappa. Jag och Oscar umgicks varje dag mellan sju och tolv års ålder och vi tävlade i precis allt. Tråkigt nog för mig var han också bättre i precis allt, men inte så överlägsen att jag aldrig kunde vinna. Då och då vann jag med 21-18, satte fler straffar av fem möjliga, eller hoppade en decimeter längre i längdhopp. Detta gjorde att det alltid fanns ett spänningsmoment och jag var övertygad om att idag skulle jag vinna mot honom. Oscar var min ständige antagonist men samtidigt min bäste vän. Tråkigt nog gled vi ifrån varandra när jag hittade nåt som jag var bättre på, fest och tjejer och sådana saker.

Det är också med Oscar jag har mitt allra första minne av att vara fast i spel. Den där känslan av att inte vilja sluta och att det just här och nu inte finns nåt viktigare än själva spelet. Vi kan ha varit 11-12 år gamla och var själva på Liseberg. Efter att ha åkt alla grejer 34 gånger, käkat popcorn, kräkts, åkt lite till, hade vi fortfarande rätt mycket pengar kvar. Vi bestämde oss för att åka hem med en sån där gigantisk chokladkaka. Jag kommer inte ihåg så mycket men jag tror det var ca 300 spänn var vi brände utan att lyckas vinna. Jag minns faktiskt fortfarande känslan av att inte kunna sluta spela, när jag väl bestämt mig för att vinna nåt. Och hoppet är det sista som överger en i spel. Fast mammas och pappas pengar sakta men säkert försvann och jag för länge sedan bränt mer pengar än vad en sån där chokladkaka kostar så skulle jag bara ha den. “Snart måste jag ju vinna” dök upp i mitt huvud för första, men inte sista, gången. Märkligt förresten att personalen på Liseberg lät oss stå där och mata upp 20-lapp efter 20-lapp från våra magväskor med blicken trånandes på den där gigantiska asken från Marabou.

Nåväl, detta var en enångsföreteelse och det skulle dröja många år innan jag blev fast i spel om pengar. Jag stannar här idag och nästa gång tänkte jag berätta lite om hur intresset för sport och spel växte fram under barndomen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *